Slöja är ett plagg, som i en del fall täcker ansiktet, men långt ifrån alltid.
De var vanliga på medeltiden,framförallt hos kvinnor i övre samhällsklasser, som hade ett dok som täckte håret.
Även nunnor ser vi än idag bära denna typ av slöja.
Ordet slöja kommer från att vara beslöjad, att dölja.
Se på vår brudslöja som täckte brudens ansikte före vigseln. Efter det att prästen förklarat paret man och hustru, lyfte bruden på slöjan och då kunde brudgummen kyssa henne.
Även vid begravningar förekom och förekommer än idag, om än sällan, ett sorgflor som döljer ansiktet. Senast såg vi Kronprinsessan Victoria vid prinsessan Lilians begravning.
Idag kopplar vi oftast ordet slöja till muslimska kvinnor, men glömmer lätt våra egna traditioner.
Det var inte så länge även kristna bar slöja. Se bara på gamla bilder av bondkvinnor, de bar alltid en schal om håret. Att gå barhuvad var för både män och kvinnor otänkbart.
En hijab var ursprungligen ett förhänge som manliga muslimer bar när de avskilt skulle fråga profeten Mohammeds hustrur om något. Det är detta som senare har överförts till klädsel för kvinnor.
En person ska enligt islam inte visa delar, (de kallas awrah), av kroppen. Jämför med våra egna betydligt striktare sedlighetsregler för knappt 50- 100 år sedan.
Man visar sig inte i offentliga sammanhang och speciellt inte för främmande personer av motsatt kön.
I många tolkningar av islam är kvinnans hår awrah och ska därmed täckas i det offentliga rummet.
En hijab är även en stark symbol som visar din identitet, könstillhörighet, samhällsstatus och religionstillhörighet.
Flickor upp till puberteten behöver inte bära denna symbol, en symbol som med vårt västerländska synsätt ibland även förknippas med kvinnoförtryck.