Under 1900-talets början exploderade damskons utveckling, samtidigt blev männens utbud allt mer standardiserat, det var mest skärningen som skilde dem åt.
Loafers var en populär sko som kom på 1930-talet.
Den blev randsydd och är en klassiker än idag.
Men regeln är fortfarande att vid riktigt formella tillfällen väljer en man en snörsko.
Mest formell är skor med sluten snörning, det är när ovanlädret som skosnöret sitter i, är sytt under främre delen av skon.
Under 1600-talet, med start i Venedig sattes kvinnan ”på piedestal” och hon fick gå på en styltsko, som var upp till 50 cm hög!
Inte sällan krävdes en käpp och en tjänare för att hon skulle kunna gå.
Under 16-och 1700-talet var det franska hovet som ledde modet, Drottning Marie-Antoinette lär haft 500 par skor.
Efter franska revolutionen kom den platta damskon, nu kunde man både gå och dansa i den.
Kängorna, som skulle snöras hårt och som var erotiskt laddade, gjorde sitt intåg under 1800-talet. 1900-talet blev en ny era i damskons historia, enklare och massproducerade skor lanserades.
Kilklacken kom på 30-talet, under 40-talet blev det åter plattare skor och efter andra världskriget kom stilettklacken.
Galoscher var den variant som herrar oftast använde, låga, elastiska och utan dragkedja, som bara träddes över skon.
Därutöver fanns två likartade varianter med andra namn: bottiner och pampuscher.
Bottiner var den variant som damer oftast använde, även om det också fanns herrbottiner, som var högre för att täcka hela skorna ända upp till eller över vristen.
De var också, till skillnad från galoscherna, knäppbara, med antingen blixtlås, knappar eller snörning.