Förlovning, med vett och etikett från kungliga traditioner
Den 24 februari 2009 blev Kronprinsessan Victoria, förlovad med Daniel Westling. Dessförinnan kallades statsministern till Kungen för att bli informerad om förlovningen och för att regeringen skulle informeras.
Läs mer här och undrar du om något? Klicka på Ställ en fråga om vett och etikett. Det är kostnadsfritt och du är anonym.
Trolovning var tidigare, fram till 1800-talets slut, ett löfte om giftermål.
Det var ett löfte som gällde enligt lag. Man lovade varandra trohet, ett äktenskap.
Men under 1900-talet blev trolovningen en tid för prövning man för-lovade varandra ett äktenskap.
Den man förlovade sig med var man fäst vid, en fästman/fästmö.
Så familjerna bildade ett avtal om äktenskap, man måste ju se om familjerna passade ihop och lagen om fästning gjorde att familjerna och släkten, arvet och allt därtill skulle fortsätta.
Hovet följer traditionerna, men inte så här invecklat.
Orden kommer från fästning, dvs. man fäste två släkter med varandra.
Det gick inte att upplösa fästningen med mindre än att domstol avgjorde, bröt mannen den så blev det skadestånd och blev flickan med barn (ned en annan man) fick han ett ännu större skadestånd.
Det upphörde 1915 då äktenskapsbalken förändrades.
Hovet hade efter vederbörliga beslut eklaterat förlovningen.
På 1600-talet föreskrev lagen vänster ringfinger till förlovningsringen. Så är det än idag.
Det finns skrönor om en artär (blodåder) som gick från ringfingret till hjärtat.
Eller att de flesta är högerhänta och man sliter mindre på ringen när den sitter till vänster.
Idag krävs det inte ens en ring vid förlovning, det kan räcka med löften om att man hör ihop.
Men vill man ger man varandra ringar, slät guld eller med diamanter för henne.
li>Diamanter var förlovningens stenar. Ibland vill paret ha alliansringar med stenar runt halva ringen för henne, eller så väljer paret en enklare ring.
Det är fritt val. Diamanter är hårda och det symboliserar hårdhet - varaktighet i äktenskapet.